Det började med att jag sa fem ord som jag aldrig kommer att säga igen.
”Hur svårt kan det vara?”
Vi satt några kompisar runt köksbordet och pratade om hur kul det vore att ordna en egen spelning. Inget märkvärdigt. Lite musik, några vänner, kanske något att dricka.
Jag hade varit på massor av konserter genom åren och tyckte mig därför ha ganska goda kunskaper om hur sådant fungerade.
Man skaffar en lokal. Någon spelar. Folk applåderar.
Klart.
Tre veckor senare hade jag fyra Excelark, ett körschema på 14 sidor och en märklig ryckning i vänster ögonlock.
Alla ville hjälpa till. På sitt sätt.
Min kompis Johan erbjöd sig att fixa ljudet.
”Jag har högtalare hemma”, sa han.
Det visade sig vara två datorhögtalare från 2007 och en baslåda som hans katt använde som sovplats.
Sara skulle ordna affischer. Hon gjorde en fantastiskt snygg design med eldflammor, dödskallar och texten ÅRETS STÖRSTA MUSIKUPPLEVELSE.
Vi hade tänkt oss en akustisk spelning för ungefär 40 personer.
”Lite överdrivet kanske?” föreslog jag.
Hon blev sur.
Sedan kom lokalfrågan.
Den första lokalen saknade scen. Den andra hade scen men inga stolar. Den tredje hade både scen och stolar, men där fick man tydligen inte spela musik efter klockan åtta.
Jag började förstå varför professionella konsertarrangörer ibland ser lite trötta ut.
Och vem ska egentligen stå på scen?
Mitt i allt planerande insåg vi att vi faktiskt inte hade någon som skulle uppträda.
Det kändes som en ganska viktig detalj.
Johan föreslog sin kusin, som enligt honom var ”riktigt grym på gitarr”.
Efter lite efterforskningar visade det sig att kusinen hade spelat gitarr i två månader och ännu inte lärt sig stämma den.
Där någonstans bestämde jag mig för att vi nog skulle boka artist genom någon som hade erfarenhet av sådant här.
Det var faktiskt en lättnad att kunna prata med människor som förstod skillnaden mellan en liten intim spelning och Saras planer på en fullskalig rockfestival.
Plötsligt kunde vi börja prata om musikstil, publik och vilken sorts framträdande som skulle passa i lokalen.
Sådant som vi kanske borde ha börjat med.
När musiken väl började
Till slut kom kvällen.
Vi hade fått ihop en fungerande lokal, ljudet var ordnat och affischerna hade lyckligtvis blivit något mindre dramatiska.
Jag stod vid entrén med mitt körschema i handen och kontrollerade samma saker för sjuttonde gången.
Sedan började musiken.
Och vet ni vad?
Allt det där som hade känts så viktigt försvann.
Folk log. Några sjöng med. Någon började dansa trots att det egentligen inte fanns plats.
Det blev precis den där härliga kvällen som vi hade pratat om vid köksbordet.
Efteråt kom Johan fram och dunkade mig i ryggen.
”Det där gick ju skitbra! Vi borde ordna en festival i sommar!”
Jag tittade på honom.
Sedan på mitt körschema.
Sedan på Saras affisch, som hon fortfarande envisades med att kalla festivalmaterial.
”Absolut”, sa jag.
”Men då är jag publik.”